Norrtälje Konsthall, "Sagolikt" (skulptur och måleri)
Norrtelje Tidning, Recension av Joakim Westlund 9 mars 2000.
Sagan och mystiken som vägar till vuxenvärlden
Gunilla Larsén är inte den som vill förklara sin konst eller redogöra för bakgrunden till ett eller annat verk.
- Då skulle jag få berätta om hela mitt liv, sa hon när vi talades vid på vernissagen på Norrtälje konsthall. Men sedan tillade: - Men det man kan säga är väl att det är ett mycket kvinnligt perspektiv.
Lite kunde jag kanske ana funderingar över hur konsten skulle gå fram till den manliga resencenten. Visst är det kvinnliga perspektivet tydligt. I och med att alla människor som förekommer i skulpturer och målningar är kvinnor, eller egentligen flickor på väg mot att bli kvinnor, så blir utställningen självreflekterande. Ändå känner jag mig som man inte utestängd.
Utställningen faller isär i två delar. De bekriver flickan i två olika åldrar och med olika relation till vuxenvärlden. För den lilla filckan är det sagans bilder som kan förklara det okända och obegripliga. I entrérummet finns serien om nio skulpturala tavlor med samma titel som utställningen, Sagolikt. Bilderna påminner om medeltida träsnitt och kopplingen till rödluvan och vargen är tydlig, även om vargarna ibland blir två. Djuret i relation till flickan kan ju symbolisera det manliga och sexualiteten, men här är det lättare att se djuren som representanter för de vuxna.
Det finns ett avstånd mellan flickgestalterna och djuren, även om hon försöker närma sig försiktigt ibland. På en av tavlorna reser sig två djur mot varandra och mellan dem uppstår ett jättelikt hjärta. Ovanför står två flickor som inte alls verkar vara inbegripna i det som händer. Deras inbördes placering är också intressant. Den återkommer på flera bilder och även i de två skulpturer som står i samma rum som bilderna i Sagoliktserien, den blå och rosa flickan. Även om flickorna står tätt intill varandra känns det inte som ett möte Det är som om det inte finns någon gemenskap att anknyta till. Kontakten mellan de äldre flickorna är annorlunda. När de kommit upp i tonårenoch konfronteras med de nya kroppen, kraven och rollerna, så är det också mer av mystik och folktro som blir deras hjälpmedel. Saga mellan saga och folktro är naturligtis inte knivskarp. Det handlar om nyansskillnad.
I konsthallens största rum står fyra nakna flickor i ring. Alla bär en fläta som går ända ner till marken. Flätflickor i kvartett återkommer i mindre format i de andra rummen. De skulpterade flickorna i det första rummet känns yngre. De är påklädda och tillklippta i pagefrisyrer. Flätflickan håller på att erövra sin egen kropp. Den får inte längre sova i klädernas idé. Flätan måste ta lång tid att skapa och vittnar om hur flickorna i den här åldern kan ägna obegränsad tid åt att gå in i sig själva eller kanske i varandra. Det ligger något meditativt över flätflickan. Deras placering i ring påminner också om någon slags rit. De står raka i ryggen och med slutna ögon som om de låtit livet rinna ur sig. På målningarna i rummet har flickorna utslaget hår, men hon på den största av tavlorna med titeln "flicka i båt" sitter så att det för tankarna till någon slags böneställning. Jag kan inte låta bli att tänka på dödsfloden när jag ser flickorna i båtarna. Skrämmande är också bilden av en skogstjärn. Titeln är "Skogens öga", men tjärnen har en stark magnetisk dragningskraft, som om den skulle kunna sluka var och en som kommer i des närhet.
Uttrycket på väg har oftast en positiv klang, men knappast i tavlorna med titeln "på väg". En flicka ser ut att vara jagad i en korridor. Taklinjerna rusar brant samman och det är en mycket trång passage som flickan tvingas in i. Det som skiljer de båda tavlorna är färgerna på golv, väggar och tak. Blått och lila byter plats mellan tak och väggar. När väggarna är blå känns det som en konkret korridor som flickan springer i. Med lila väggar blir det mer av drömbild och metafysiskt.
Linjespelet i "På väg" är som en schematisk och stiliserad version av nästa tavlas motiv. Den heter "Trångt sund" och färdvägen över vattnet mellan de två bergsknallarna är inte alls bred. Däremot känns passagen genomkomlig. Kanske är det farten som gör att vägen ser så skrämmande ut på "På väg". Kanske är mystiken och meditationen det som kan hjälpa flickorna att stanna och se att vägen in i vuxenvärlden är strapatsrik, men färdbar när man lyckas landa i livsflödet och ögonen klart kan registera grynnor och farleder.